Mia Skäringer om sin egen skilsmässa;

"Ibland så här i efterhand. Så här iland. Trygg. Skild, men bland de överlevande, kan jag tänka på hur tunn den lilla sköra familjens fostervattensäck är. Speciellt om mamma och pappa slutat ligga med varandra. Om näringskedjan därinne inte längre fungerar. Om de inte längre kan göra varandra glada. Det räcker med en liten nagel som rispar mot hinnan och vattnet går. En liten nagel i nacken på pappa. Krafs, krafs. Får jag komma in? Vill du komma in i mig? Och pappa som inte kommit in på flera hundra år kan inte värja sig. En liten uppkattning till mamma på jobbet. Från någon annan. Någon som ser hur vacker hon är. På nytt. Från början. Krafs, krafs och mamman som inte kommit på flera hundra år kan inte värja sig. Kommer. Springer med hjärtat i handen. Hon är nykåt och vilddjuret är vaket. Allt läcker. Rinner. Och ingen kan stoppa eller ta tillbaka. Känslor är väckta och det man känner har man ont utav. Man närmar sig oundvikligheten. Snart är familjen söndersliten i stycken. Slamsor. En sådan liten tunn hinna mellan att vara och inte vara. Familj. ÄKTA familj. "

Eller Mia Skäringer om att bli mamma;

"När jag var småbarnsförälder brydde jag mig inte ett skit om mina vänner. Jag orkade inte med någon mer än mig själv och barnen. Inte ens mannen jag levde med.
"Ta inte i mig för helvete, jag har precis stoppat in brösten för idag. De har hängt utanför tjugofyra timmar, du kunde väl ha kommit tidigare. Nu är butiken stängd och varenda jävla vara är slut. Hejdå och godnatt."
Och om mina vänner ringde mig på kvällen för att bara snacka lite. "Säg att jag sover, jag orkar inte prata." Orkar inte. Orkar inte. Barnen slukade mig hel och hållen, som en orm slukar en kanin, och klockan tio på kvällen spottade ormen ut skelettdelarna i soffan. Jag orkade inte prata i telefonen. Förlåt. Jag orkade inte lyssna. Förlåt.
Nu bryr jag mig igen. Och nu handlar inget om att orka längre. Era garv, eran gråt, era analyser av mig, era bekymmer, era liv som speglar mitt. Igenkänningen. Lyssnandet. Förståelsen. Tilliten. Jag klarar mig inte utan er, kompisar. Klarar mig inte."


Jag skulle kunna citera hela boken, för det är så kreativt, sjukt, roligt, och ändå skrivet med världens största hjärta.
Och så känner man ju igen sig, för hur enkelt är det att bli mamma egentligen, att räcka till, att orka, att acceptera omställningen, alla krav till allt och alla och insikten att inte välja. Mamma är alltid mamma. Alltid hemma (?). Och kanske att våra modersinstinkter är starkare än männens fadersinstinkter, jag vet inte...??
Kanske en bok för alla män och pappor att läsa också, för att få en träffsäker insikt om vad vi går igenom, egentligen...
Jag menar, ifall ni inte redan har fattat det?! ;)


Mia i mitt hjärta.