Söndag med vedmod...

Söndagsångest, åldersångest eller livsångest??

Jag vet inte om det riktigt är med vemod jag nu lämnar en tid och den fjärde livsperioden bakom mig, utan snarare nyfikenhet men också en viss rädsla för vad som komma skall, för visst är det en liten inre kris som spökar...För jag funderar så mycket kring livet, meningen, min mening, min "uppgift", mitt s.k. "kall" här på jorden, just nu och jag känner mig faktiskt ganska träffad när jag läser i boken om 7-årsperioder och vid 28-årsålder, då vi blir vuxna på riktigt, är en ganska vanlig ålder för just dessa kriser, som en mogningsprocess och en del i den mänskliga utvecklingen, sååå intressant!
Jag citerar ett stycke ur boken;

"Men det finns en risk att människans utveckling stannar upp, att det kroppsliga, det yttre överväldigar själen. Att det utvecklas ett tidnings- och tv-tänkande med fraser, konventioner och dogmer. Att det inte finns någon kraft kvar för egna inre initiativ. Den själsliga tomheten och ängsligheten måste bedövas med media, idrott, sex och alkohol. Det kan bli till en inre förlamning, som leder till trötthet och depression eller också till kroppsliga fixeringar, organfunktioner som kommer i obalans (man upplever tryck över hjärtat, hjärtklappningar osv). I stället för inre ro i själens mitt uppstår intolerans och ytlighet. I stället för att känna och veta sig i samklang med de vishetsfyllda världslagsbundenheten uppstår isolering och missnöje. Eller också drunknar man i och kvävs till sitt inre av den växande arbetsbördan, av alla uppgifter och ambitioner. Det krävs en bestämd vilja och även mod för att skapa de tillfällen av inre ro och besinning, som egentligen borde finnas varje dag, så att samvetets röst kan börja tala genom de harmoniserande känslorna. Då uppstår en kraftkälla och en möjlighet till inre förnyelse som förutsättning för ett verkligt intresse för den omgivande världen. "

Men jag säger ju det, ödet fixar det mesta, jag citerar vidare;

"Det som tidigare beskrivits, nämligen att en människas skyddsängel(som vi får vid födseln) från omkring 27 års ålder inte mera på samma sätt kan inverka för att hjälpa den människa, som hon ledsagar, detta gäller också intensivt för den här beskrivna utvecklingennödvändigheten. Det behövs ett eget initiativ för att något ska kunna hända. Men livet självt skapar oftast de tillfällen, som gör det möjligt att vakna upp. Det kan vara en olyckshändelse eller en sjukdom; eller också ett möte som gör ett starkt intryck, något som riktigt drabbar oss, kanske utan att vi direkt fattar vad som händer. Avgörande blir sedan hur människan själv reagerar och vilka initiativ hon förmår att ta. Hittar man "rätt svar", då kommer också mycket i rörelse och faller på plats. Som om ett motstånd har undanröjts och en förnyande impuls kan börja verka."


Så kära 28-årskris jag antager dig med spänning, vemod och fasa, men också för att jag måste tror jag...skratt!

Vissa tycker säkert att detta är nonsens, medan jag personligen tror att det ligger väldigt mycket i detta... ;)
Vad tror Du???

"Det är bara att bryta ihop och gå vidare!" som Mark Levengood sa på en föreläsning vid min "förra livskris"...fasiken, det var ju vid 21-års ålder (observera att dessa så kallade kriser kan flacka några år hit eller dit!)...Nu tror jag verkligen på "kriser" och 7-årsperioder! Haha...hur låter det, men som en utvecklingsprocess helt klart...
...så, den som lever får se vad som händer med denna 28-årskris, kanske skriver jag mig ur den, lägger ner bloggen eller guuud vet vad??! ;)
(Hjälp mamma, jag har blivit antroposofisk, haha...) ;)

Det senaste året, mitt 27:e har i allafall varit det absolut tuffaste i mitt liv, hittills, med så många tuffa utmaningar, där jag gått från att vara "bara" vara mamma på heltid till att intaga arbetslivet igen, lära mig ett nästan helt nytt yrke som jag idag behärskar, vilket jag aaaldrig trodde för ett år sedan när jag tog klivet från sandlådan till kontorsstolen, från hink och spade till debet och kredit och från barnmat, blöjor och barnsliga diskussioner till kvitton, fakturor och verifikationer.
Samtidigt som jag slitit som ett djur med att få ihop allt till en harmonisk vardag med jobb, barn och hus...vilket absolut inte är lätt och därför inte alltid så harmóniskt som man kan önska alla gånger!
Men jag kämpar vidare...



Sååå komiskt att lillemann just idag stoppat i en leksakshandsfree i vällingflaskan, guuud vad full i skratt jag blev när jag kom upp och upptäckte flaskan såhär på sovrumsgolvet, för det är en ganska beskrivande bild av mitt liv, eller min gamla livsperiod på något vis! ;)

Nej, livet är fyllt av kriser (och mycket fantastiskt däremellan!) och detta är väl bara en i mängden, om man har turen att bli äldre och genomgå en till dvs...men det finns väl inte så mycket annat att göra än att bara gå igenom den, tjoooo! ;)

Och all världens tacksamhet till vad livet utbringat hittills, mina fantastiska barn som jag älskar över allt annat, min familj, mina vänner, mina möjligheter, mitt arbete, mitt underbara hus, mitt allt, ja mitt fantastiska liv helt enkelt! ;)


Godnatt på Er, bäst att sova sin skönhetssömn så man i allafall inte ser äldre ut än man blir imorgon, i fredags fick jag varken visa legg på systemet och blev sedan kallad för "tant" av en farbror som pratade med sitt barnbarn på klädesaffären...(vaddå ser jag ut att vara en kvinna i din ålder (ca 70) gubbjä....el??!) ;) Oj förlåt, tog jag kanske åt mig?! ;)

28 here I come!

Why Worry?
(Jag verkar ju inte drabbats av skrivkramp i allafall...någon som orkade sig igenom detta??;) )