Fängslade känslor...

Fy, dessa två dagar har mina känslor riktigt åkt berg-och-dalbana, utan att jag egentligen inte vet varför. Jag som oftast annars känner mig sprudlande glad går runt med en klump i halsen, som om jag hade massor känslor inom mig, bakom stängsel, inhängnade, som tillslut bara sipprar igen och motvilligt kommer ut liksom en petande gaffel i maten, blick iblindo, kläder som inte sitter, kluvet hår, armar som släpar i marken, överdrivet trotsiga barn, det egna gnället som ek..k..k..ar, energinivå noll, en tår på min kind, en obotlig längtan att burra in sig under täcket, maskarafläckar på kudden...
Det finns många anledningar till detta känslomässiga kaos, men den största är nog troligen(förutom den ständiga otillräckligheten alla kategorier), att det helt enkelt bara är dags att ta sig en liten välbehövlig promenad i den månatliga lingonskogen... ;)

(Och förmodligen ett skratt åt sig själv imorgon, för att man aldrig lär sig att tygla, förstå eller rå sig på dessa återkommande hormonsvängningar...;) )

Kanske man ska lita på sambons ord att man är ett "mens-monster", trots allt?! ;)

Någon som känner igen sig??
(Bild från vi.sualize.us)